Idag är det sex år sen jag fick det tragiska beskedet.

Sex år sen jag fick reda på att du inte längre levde.

Sex år och jag minns varenda detalj som om det vore igår.

Minns så väl hur min mamma berättade om olyckan och hur jag bröt ihop totalt.

Mamma tog mig till och Andréa till minneslunden,vi hade varit och solat och allt var frid och fröjd trodde vi. Tills mamma sa att hon måste berätta en sak för oss.

Hon berättade om hur olyckan gått till och att du nu inte längre fanns bland oss.

Dagarana efter jag fick beskedet var som en dimma. Jag grät mest hela tiden,var arg och ledsen. Arg på dig för att du tog ett sånt korkat beslut! Arg för att du bara fick 17år att leva.

Ledsen för din familjs skull,ledsen för att du en gång var inte bara en fin vän utan även min pojkvän. Var väl aldrig super seriöst mellan oss,vi var unga och naiva. Men du betydde mycket och du var en fin kille.

Jag funderar ofta på hur det hade vart om du levt idag. Vad det hade blivit av dig.

Sista gången vi sågs så pratade vi om gamla minnen om hur kul vi alltid hade det ihop. Och hur dumt det var att vi glidit ifrån varandra, vi lovade varandra att vi skulle bli bättre på att träffas oftare. Du sa att du alltid tyckt om mig för att jag var en sån glad tjej.

Jag hoppas att du funnit ro där du är nu och har det bra. 

Jag saknar dig